.

(Detta är bloggens hittills längsta inlägg)


Det är med stor förtvivlan man kan se på vågen som ett mått på framgång.

Efter en genomförd bantningsperiod känner man sig inte direkt som en vinnare.

Det är snarast så att man vet att detta är en tillfällig nedgång i ansamlingen av kroppsfett.

Med den vetskapen kan man då fundera på varför man överhuvudtaget har dåligt samvete när man äter en pepparkaka eller tar ett glas vin på Lördagen.

Man vet ju att det (fettet) kommer tillbaka. Kan kanske vara så att man försöker hålla sig till den diet man beslutat sig för, vilken det än må vara. Men godsaker är ändå godsaker och det är vansinnigt lätt att falla dit på dem och ta en kaka extra. Vips har man dragit på sig lite fett till.

I pressen finns oändliga rader av bantningstips, träning och dieter, både framlänges och baklänges.

Men inte någonstans nämns det att det är besvärligt.

Varför inte ?

Kan det vara så utstuderat enkelt att dessa tips och trix för att nå den där efterlängtade kroppen som poserar i ”Före/Efter” annonserna för någon diet, endast är avsedda att locka dig att köpa ytterligare en hälsobilaga till någon av kvällstidningarna.

Det borde följa med en varningstext till dessa annonser, ” Varning, Om du inte vill träna, strunta i att du är överviktig och finn dig i ditt öde”

Raka puckar brukar det ju heta.

Det borde ju även gälla den här typen av annonser och bantningsmetoder.

Ingen som är normalt funtad kan väl gå på att man kan banta ner sig en gång för alla…. Eller? På något vis får annonserna och ”Före/Efter” bilderna oss att tro att man kan ”ta hand om problemet” och sen är det över.

Herreguud vilket bullshit.

Om man vill ligga kvar på en skaplig nivå när det gäller kroppens form så är det ett livslångt åtagande.

Så klart att man kan välja att strunta i det. Jag har struntat i det i 15 år och lyckats.

Det var inte alls särskilt betungande att strunta i det fullständigt.

Men, när det väl, till sist, blev dags att göra något åt det så var det tungt.

Väldigt tungt. Åtminstone fram till den punkten när man ser att det ger resultat.

Men man ser ju inte resultatet första veckan, kanske inte heller andra veckan.

Men om man håller ut och ger det en månad så kan man se att det faktiskt ger resultat. Faktiskt, det krävs ingen hjärnkirurg för att förstå sambanden.

Energi, om intaget av energi är större än uttaget så blir överflödet lagt på lager.

Enkelt, visst.. Men det är inte så himla enkelt att göra något åt det.

Man måste vara motiverad för att lyckas bryta de mönster som man har gått in sig i.

Till viss del är det trygga mönster, rutiner som måste ersättas med andra rutiner.

Det går inte att komma hem från arbetet och kasta sig på soffan, ligga där och slötitta på teve till det är dags för dagens pizza och sen kolla på CSI.

Ta tillfället framför teven och klättra upp på träningscykeln, kör inte helt slut på dig, det tjänar inget till. (Då blir du bara avskräckt.) Inte första gångerna i alla fall. Men försök skapa den rutinen att du gör det i väntan på pizzan. Om du sen är lite smart så klättrar du upp på cykeln igen efter pizzan och kollar på CSI medan du trampar, då är det inte alls lika långtråkigt. Sen blir man ju svettig, naturligtvis. Om det är svettningarna som är det största hotet mot träningen så får man nog överväga att strunta i både dieter och träning.
Då får man acceptera vem man är och rycka på axlarna åt träningstips, dieter, och mirakelkurer i diverse tidningar.

Om man däremot orkar ta sig igenom de första smärtande gångerna så kommer det så småningom att synas på vågen att man gör rätt. Jag lovar…
Till och med jag har lyckats att till viss del forma min kropp till något som är närmare den kropp jag vill ha än den kropp jag lyckades forma med hjälp av soffan, chips, läsk och alldeles för mycket skräpmat.

Naturligtvis vet jag att det är enkelt att åka ner på grillen för att ta dagens middag eller dagens lunch eller vad det nu kan vara. En riktig fyllehunger kan göra att man stoppar i sig en del. Det är ingen skam i det. Men man kanske måste fundera över hur många gånger i veckan man äter från grill eller pizzeria. Jag vet att jag åt minst en gång i veckan från grill, ofta fler, särskilt på helgerna när man skulle göra det lite enkelt för sig. Men även på veckorna. När man kommer hem från jobbet och ska försöka skapa en kulinarisk tilltalande middag av vad som finns i skåparna är det enkelt att välja den enkla vägen.

Till slut ger man upp alla tankar på att vågen kommer att visa vilken människa man är, vilken framgång man är som människa.
Vågen blir ett straff snarare än ett mått.
Med omvärldens analytiska och fördömande blickar måste man inse att idag är vågens markeringar ett slags mått på framgång. Tyvärr.. Det är inte jag som bestämt det, jag har bara konstaterat det.

Jag kan också konstatera att för möjlig framgång gäller det helt enkelt att planera.

Både tid och mat.


/ Per (Lag blå)